Den gula bastarden

New toys!

2010-06-26T23:19:00.002+02:00

Den 27 augusti har filmen många människor har väntat en halv evighet på; Toy Story 3. Jag är sinnessjukt pepp men kan för tillfället stilla mig med några fantastiska klipp på Barbie's Ken. Det är genialiskt, om jag får säga det själv.

Snutjävlar...

2010-06-26T22:06:00.004+02:00

Alltså. Kompisar. Punkspark, (skriven av Anna Potter och Johan Löfstedt) kortfilmen från 2007, går på SVT1 ikväll. Den handlar om några småpunkare som inte har råd att åka på festival så de smyger in med en scen och resten som de behöver på en rikemanstomt för att fixa en egen. Själva ägarna till tomten är som tur är inte hemma. Tror de. Den välbärgade pappan (Magnus Mark) i familjen upptäcker dem men tillåter ändå av någon anledning festivalen att fortgå och hjälper till och med till.

Punkspark är en av de mest naiva och söta och sämsta filmerna i hela världen. Sådär SVT-gulligt och så värd att slösa ut en halvtimme på.

Don't you know tricks are for kids?

2010-06-23T20:12:00.006+02:00

Kids, regisserad av Larry Clark och skriven av Harmony Korine är en kultrulle från 1995 som alla borde se och ha hemma i filmsamlingen. Jag tänker inte skriva så mycket om den utan låter den helt enkelt tala för sig själv. Det är nämligen väldigt lätt att avslöja alldeles för mycket om den när man börjar skriva om den.

"Condoms don't work. They either break, or they slip off, or they make your dick shrink. Nah, but you still gotta use em, yo. At least I did once."

Vad jag kan säga är att den utspelar sig under en dag på Manhattan i mitten av 90-talet och cirkulerar runt en grupp ungdomar (spelade av; Chloë Sevigny, Leo Fitzpatrick, Justin Pierce, Harold Hunter och Rosario Dawson) som inte har någonting bättre för sig än att slåss, knarka och ligga med varandra.

I Kids gör bland annat Chloë Sevigny sin debutroll och filmen var mycket kontroversiell när den kom ut efter som den behandlar ämnet HIV och AIDS. Se den nu!

2010-06-23T00:19:00.006+02:00

Är inte speciellt förtjust i varken Aliens eller Predators.
Men ja, det här tackar man ju knappast nej till.

Bilder från nya Robert Rodriguez-producerade Predators har uppenbarligen läckt på internet. Varsågod, jag ger er en kladdig Adrien Brody. Vilket är mer intressant än någonting annat.

Damn good coffee!

2010-06-22T16:55:00.005+02:00

Vet ni vad?
Onsdag den 30 juni börjar Kanal9 visa David Lynch's kultserie Twin Peaks från början. Så sitt bänkade nästa onsdag 22.45! Det får inte missas. Om man inte är i Norge då.
Som jag.

I saw a guy in a dress talking about living forever

2010-06-22T15:54:00.005+02:00

För ett tag sen fick jag ett tips om Teenage Dirtbag. Jag fick en lös beskrivning om att den handlade om en tjej och en kille. Ni vet, boy-meets-girl-grejen. Highschollrulle. Indiebudget. Sådär. Jag blev skeptisk men lovade att jag skulle se den. Said and done.

Teenage Dirtbag är skriven och regisserad av Regina Crosby (och vad hon gjort innan kan man läsa här) som också spelar Thayer Mangeris (Scott Michael Foster) lillasyster Jeannie i filmen. Thayer är den bråkiga killen på skolan med ordentliga problem i hemmet. När han sista året i skolan hamnar bredvid Amber (Noa Hegesh) i två klasser - vilken kreativt skrivande är en av dem - blir han nog mer besatt av Amber än någonting annat. Efter en del mer eller mindre tappra försök får Thayer ändå äntligen kontakt med henne. De lär känna varandra med hjälp av ett block och dikterna de skriver i kreativt skrivande, men kan och vill inte prata med varandra utanför lektionerna.

"You're so beautiful, love. I grind you into a fine, soft powder and inhale you... Lick you off of my fingers."

I Teenage Dirtbag händer det inte speciellt mycket. Men man sitter ändå som klistrad från början till slut och filmen kryper under huden på en. Den är fruktansvärt rå och den värdelösa produktionen och fantastiska soundtracket hjälper nog till en hel del.

Rise, and rise again. Until lambs become lions.

2010-06-21T18:41:00.008+02:00

Spänningen stiger på en av Oslos alla Kinos. Kommer man kunna göra något mer av det utpumpade ämnet Robin Hood? Kommer Russel Crowe vara lika gubbhunkig som vanligt? Lyckas Ridley Scott med en ny Gladiator?

Jag var inte en av dem som undrade. Jag hade egentligen ingen aning om vad Robin Hood hade att komma med eftersom jag i princip bara sett filmpostern och skrattat åt den menlösa hästen. Vad den hade att komma med visade sig senare.

"What has eighteen legs and isn't going anywhere?"

Ridley Scott's tappning av Robin Hood, handlar om Robin Hood innan han blev laglös och bodde ute i skogen i kojor med Marion (Cate Blanchett) och Broder Tuck (Mark Addey). På den här tiden hette Robin Hood; Robin Longstride (Russel Crowe) och drev runt i krig i världen under England och King Richard The Lionheart (Danny Huston). I ett krig i Frankrike - där historien börjar - dödas King Richard oväntat och England drar sig tillbaka. Robin Longstride och hans vapendragare, som tidigare hamnat i knipa och en elak version av straffstock, lyckas fly med kungens krona och ta sig över till England. Under skyddat namn - Sir Robert Loxley - måste han efter överlämnandet av kronan ta sig till... gissa tre gånger.
Right! Nottingham!

I Nottingham träffar han Marion och Sir Walter Loxley (Max von Sydow) och nu börjar vi se en skymt av den Robin Hood vi känner igen sen länge. Problem uppstår med när Prince John (Oscar Isaac) kommer till makten efter sin bror och börjar dra in skatter.

"Well played! A bit, a bit rash, well played nevertheless."

Den här filmen är ostig. Det är den. Det kan man absolut inte komma ifrån. Jag tycker om den, men älskar den inte. Och ja. Den är jävligt ostig. Någonting jag verkligen tycker om är att alla skådespelare pratar franska när de är i Frankrike, med fransmän då alltså. Men det är ju fortfarande en Hollywoodrulle vi snackar om så när det börjar bli lite knivigt med franskan går de över till engelska igen. Men på ett himla bra sätt, i och för sig.

Så för att avsluta och svara på de obesvarade frågorna; Filmen är intressant för att man har lyckats få ut något nytt av det utpumpade ämnet Robin Hood men det är inte alls någon ny Gladiator och Russel Crowe åldras inte direkt med värdighet.

Why is a raven like a writing desk?

2010-06-21T16:55:00.014+02:00

Får två år sen skrev jag - mer lungt och sansat än vanligt - om hur förvånad jag var över att Tim Burton gjorde något nytt och hur jävla 'pepp' jag var på Alice i Underlandet. Det kan man läsa om här. Nu - såhär - två år och en hel massa filmer senare sitter jag här med skam i blick och har sett filmen. Något som jag ett tag vägrat göra. Men jag kan ju faktiskt inte springa runt och hata saker oprovocerat.

"Off with their heads!"

Vad jag har förstått så ville Tim Burton göra en Alice i Underlandet med mer djup än tidigare. Inte bara en Alice som springer runt och träffar på märkliga varelser och personer. Om han lyckas eller inte får man avgöra själv. Den nya tappningen av Alice i Underlandet - som är en mix av både Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet - börjar i London 1980 där vi träffar en flicka som drömmer om konstiga saker och naivistiskt tror att hon håller på att bli galen. Innan man vet ordet av har Alice (Mia Wasikowska), växt upp med samma dröm, åkt häst och vagn till en rödhårig friare med tarmproblem (Leo Bill), sett den välkända vita kaninen (Michael Sheen), ramlat ner i kaninhålet och hamnat i Underlandet.

Väl i Underlandet träffar Alice bekanta ansikten. Hon intalar sig konstant att hon har somnat och medan Hattmakaren (Johnny Depp), Den Vita Drottningen (Anne Hathaway), Cheshire-katten (Stephen Fry), Haren (Paul Whitehouse) och Absolem (Alan Rickman) försöker övertala henne om att hon är den enda som kan rädda Underlandet försöker hon hålla sig undan från Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter), Stayne (Crispin Glover) och den goda blodhunden Bayard (Timothy Spall) som har hamnat i klistret.

"- Have I gone mad?
- I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."

Det finns - otroligt nog - både bra och dåliga saker i den här filmen. Jag som trodde att den skulle vara uteslutande dålig har blivit överraskad men inte överväldigad. Det finns en del godbitar i Tim Burtons Alice i Underlandet. Faktiskt. En av dem är relationen mellan Alice och Hattmakaren, en annan är Haren som är helt sinnesförvirrad och totalt fantastisk. Christopher Lee som lägger rösten till Jabber-baby-wocky.

I det stora hela så är inte filmen någon höjdare. Jag kan tycka att den rent visuellt lätt blir lite för mycket och det finns inget mer djup i den än att Alice är där för att göra någonting. Allt som var djupare med Alice i Underlandet innan är bortskrapat och det är mest Alice som är i Underlandet på uppdrag. Om jag inte riktigt kan tycka om den handlar om att halva filmen är animerad, att det är Tim Burton som regisserat och att han aldrig kan släppa sina två favoriter eller att Avril-jävla-Lavinge har gjort den officiella låten till filmen vet jag inte. Har man sett den en gång så har man sett den. Och sen är det bra med det.

"All this talk of blood and slaying has put me off my tea."

Någonting som jag älskar är att filmvärldens äckel Crispin Glover är med och spelar Den Röda Drottningens högra hand och gör det så jävla bra. Det finns ingen som är bättre än Crispin Glover på att spela sliskig. Och, naturligtvis! Det ohämmade flörtandet med Beetlejuice i en av slutscenerna.

Tycker man om Alice i Underlandet så ska man se den.
Ska man se den mer än en gång?
Nja.

2010-06-21T16:50:00.002+02:00

Följ min blogg med bloglovin

Följ min blogg med bloglovin

Love. Pain. Glory.

2009-03-05T21:41:00.003+01:00

Randy 'The Ram' Robinson: I'm an old broken down piece of meat and I deserve to be all alone, I just don't want you to hate me.

Värdens bästa film.
Mer behöver jag inte skriva.
Se den.
Nu.

Want a balloon?

2009-02-19T11:04:00.006+01:00

Stephen King's roman Det, blev 1990 omgjord till en serie för TV. TV-manuset skrevs av Lawrence D. Cohen och Tommy Lee Wallace som också reggiserade serien. Det har trots att den är ganska dålig blivit nominerad till två priser och vunnit ytterligare två.

Det handlar om staden Derry i Main där barn spårlöst börjar försvinna och mördas. Bakom morden och alla försvinnanden ligger Pennywise the dancing clown (Tim Curry) som är all världens ondska personifierad i en clown. Detta vet naturligtvis ingen i Derry, förutom en man, Mike Hanon (Tim Reid) som känner igen morden och alla mystiska försvinnanden från när han var liten. Han ringer upp sina 6 vänner som han inte träffat på 28 år, alla vänner som svor att de skulle komma tillbaka och bekämpa ondskan igen om de var tvugna.

Det är en ganska dålig filmatisering av Stephen King's roman. Tänk en korsning mellan Tim Curry's brillians i The Rocky Horror Picture Show och Våra Bästa År. Skådespelarna är skådespelare som bara har gjort melankoliska TV-serier och det finns många, många fel i TV-serien. Pennywise's ballonger ändrar färg när de inte ska, man kan se snören som inte ska vara där och människor som inte ser Pennywise ser ändå äcklade ut när de får blod (som inte finns där) i ansiktet. Det som är bra med Det är att Tim Curry är så brutalt äcklig som Pennywise och av den enkla anledningen är Det en perfekt TV-serie att titta på när man är lite bakfull på en söndag. Helt sevärd, men andra ord.

Pennywise: Excuse me, sir.
Do you have Prince Albert in a can? You DO? Well, you better let the poor guy out! A-ha! A-ha! A-ha!

Fredens.

You're the night surgeon!

2009-02-19T10:28:00.009+01:00

Darren Lynn Bousman, "geniet" bakom Saw II, Saw III och Saw IV, kommer nu med den så kallade succén Repo! The Genetic Opera. Alternetivt kallad: Den sämsta filmen i världen. I rollerna ser vi bland annat fantastiska Paris Hilton och Alexa Vega. Paris Hilton från till exempel The Hottie and the Nottie och Alexa Vega från Spy Kids. Behöver jag ens fortsätta på det här?

Repo! The Genetic Opera som bland annat har kallats en blandning mellan Bladerunner och The Rocky Horror Picture Show handlar om år 2056 då ett virsus sprids över hela världen som gör att människors organ går sönder och inte orkar mer. Ur kaoset reser sig en räddare i GeneCo som styrs av Rotti Largo (Paul Sorvino) som hjälper människor som inte har råd med nya organ med betalningen för dem. Om människorna inte följer överrenskommelsen de har med Rotti Largo (om det så handlar om pengar eller någonting annat) så skickar han The RepoMan på dem som köttar dem och tar alla dess organ.

Det var den allmänna historien, över till den lite mer specifika och sötsliskiga. Shilo Wallace (Alexa Vega) 17 år, lider av en blodsjukdom som hon ärvt av sin mor. Tror hon. Den verkliga historien är att hennes pappa Nathan Wallace (Anthony Head) har injecerat sjukdomen och gjort henne sjuk med flit. Lägligt med detta blir Rotti Largo sjuk i en dödlig sjukdom och måste hitta någon som ska ta över företaget. Han tycker inte att hans tre inkompetenta barn Amber Sweet (Paris Hilton) som är beroende av bedövningsmedel och skönhetsoperationer, Luigi Largo (Bill Moseley) som har svåra aggressionsproblem och Pavi Largo (Nivek Ogre) som är besatt av ansikten är speciellt bra efterträdare. Vilket resulterar i att han ger sig på Shilo och börjar manipulera henne. Resten kan man räkna ut med lilltån. Shilos pappa är The RepoMan, de blir arga på varandra och sist men inte minst blir alla glada och den onda mannen dör.

Luigi Largo: You're the street physician carving flesh sculptures!
Pavi Largo: Paint your ass like Rambrandt! Ha! You like that?

Den här filmen är sämst i världen och om du ser på den är det 1 ½ timme av ditt liv som är totalt bortkastat. Du kan inte få tillbaka de minuterna. Bill Moseley gör sin sämsta rollprestation någonsin. Han är bäst som Otis i House of 1000 Corpses och The Devil's Rejects också kommer han och spelar Luigi Largo med världens sämsta inlevelse och känsla. Han skriker bara och försöker vara galen och jag vet inte. Det går jävlar i mig inte bra för honom i alla fall.

Det här är en film där man tror att i en nära framtid och i en nära utopiavärld måste alla bära svarta kläder för att allt är så svårt. Det här är filmen där Paris Hilton tappar ansiktet. Det här är en film där man slänger in så många svordomar som möjligt för att man tror att det är coolt men det gör inte varken karaktärerna eller filmen i sig häftigare. Det här är filmen som Paris Hilton är nominerad för en Razzie Award i för sämsta kvinnliga biroll och jag blir inte förvånad om hon faktiskt vinner den.

Blind Mag: Let your life be a dream. Integrity.
Honesty. It's too late for me. Don't look back till your free to chase the morning...!

Det som man faktiskt kan ge den här filmen ett plus för är Blind Mag (Sarah Brightman) som är det bästa i hela filmen. Med en bra rolltolkning, en vacker röst och den bästa dialogen i hela filmen blir faktiskt Sarah Brightman's Blind Mag det enda som gör filmen värd att se. Eller nej, nu ljög jag. Det enda ljuset i filmen om man faktiskt får för sig att se den.

Den enkla sanningen med det här inlägget är att jag hatar den här filmatiserade operan. Åh, nämnde jag att det är en opera? Ett till försök att göra den här filmen lite svårare, vilket också går i stöpet. Vid närmare eftertanke är det ett patetiskt försök till en opera och åter igen så är det bara Sarah Brightman som gör att filmen ens kommer i närheten av en opera. Annars är det bara en kackigt gjord musikal som man tittar på med rädsla Paris Hiltons otroligt mixade röst. Fy fan.

Fredens.

2008-08-20T14:08:00.003+02:00

2008-07-16T20:08:00.002+02:00

33 Years Of Absolute Pleasure!

2008-06-28T18:18:00.005+02:00

The Rocky Horror Picture Show...

Brad (Barry Bostwick) och Janet (Susan Sarandon) är på väg hem från några vänners bröllop när de får motorstop vid det sämsta tillfället någonsin. De smågnabbas och regnet öser ner, men de ser ett stort slott inte så längt bort där de antar att de kan låna en telefon och ringa efter någon som kan hjälpa dem. De ringer på och dörren öppnas av Riff Raff (Richard O'Brien), hushållets motsvarighet till en butler. Han släpper in dem men ignorerar i princip deras önskan om en telefon. De dras längre och längre in i huset av Riff Raff där de träffar resten av "familjen" - Magenta (Patricia Quinn), Columbia (Nell Campbell) och The Transylvanians. Inom kort får de, varesig de vill eller inte, även träffa, Rocky Horror (Peter Hinwood) och framför allt, Dr. Frank-n-Furter (Tim Curry).

The Rocky Horror Picture Show är en av mina absoluta favoritfilmer och för att inte låta för vulgär så tycker jag att alla som inte sett den borde skadeskjutas i knät. Det är ingen film egentligen, den gick upp om musikal första gången sommaren 1973 på teatern Royal Court Theather upstairs i London. Då fick den fantastiska recensioner, men med tanke på att den var så pass... sexuell så fick den självklart även mycket kritik. Vilket även har lett till att vissa av skådespelarna faktiskt inte har gjort så mycket mer än just The Rocky Horror Picture Show.

Richard O'Brien som spelar Riff Raff i filmen, skrev manuskriptet till musikalen på bara 6 månader. Strax efter att den gick upp i London blev den förflyttad till The Roxy i Los Angeles och senare även till New York och Broadway. Tim Curry är i princip den enda orginalmedlemmen som har varit med hela tiden och han spelade självklart även Frank-n-Furter i spelfilmen som hade premiär 1975, även om Mick Jagger gjorde allt för att få rollen den rollen. Men inte ens Mick Jagger kan slå Tim Curry i korsett och stay-ups.

Jag såg The Rocky Horror Picture Show första gången på ett inspelat band när jag var ganska liten och upptog förälskelsen igen när jag såg den svenska uppsättningen som Göteborgs-Operan för några år sedan och de lyckades faktiskt ge den gamla musikalen upprättelse. Jag köpte 30 years anniversary- utgåvan i England för några år sedan och det enda egentliga problemet med den är att den också innehåller Shock Treatment. Den filmen kan vara den sämsta uppföljaren av en film som har funnits någonsin. Jag blir mest sur när jag tänker på den, så det är lika bra att ignorera att den ens finns.

Fredens.

Attention boils and ghouls, it's time for Dr. Wolfenstein's Creature Feature Show.

2008-06-17T17:06:00.006+02:00

Mysfarbrorn på bilden heter Sid Haig, eller Captain Spaulding, beroende på vad man föredrar.

Captain Spaulding: "Goddamn, motherfucker got blood all over my best clown suit."

Nu vänner, kommer vi till en mysig film. Jag kan inte sätta fingret på varför det är en av de sötaste filmerna som gjorts. Jag antar att det handlar om att den är full med svart homor.

Filmen jag pratar om heter House of 1000 Corpses, Rob Zombie's debutfilm. Zombie har både skrivit och regisserat filmen som handlar om två par, Jerry (Chris Hardwick), Bill (Rainn Wilson), Mary (Jennifer Jostyn) och Denise (Erin Daniels) som åker runt i Amerika och hoppas att få ihop nog med material för att kunna skriva en bok om attraktioner som man stöter på vid vägkanten. På sin tur kommer de till Captain Spaulding (Sid Haig) som äger ett skräckmuseeum. Där lär de känna myten om Dr. Satan och åker efter många "om" och "men" iväg för att ta reda på mer om myten.

På vägen plockar de upp en liftare som visar sig heta Baby (Sheri Moon Zombie) och eftersom vädret knappt går och köra följer de mer eller mindre motvilligt med henne hem till hennes familj som består av Otis (Bill Moseley), Mother Firefly (Karen Black), Tiney Firefly (Matthew McGrory), Rufus 'R.J.' Firefly Jr. (Robert Allen Mukes) och Grandpa Firefly (Dennis Fimple).

Familjen Firefly visar sig vara ganska dysfunktionell, minst sagt. Filmen heter House of 1000 Corpses så man kan nästan räkna ut att Firefly's har några ess i rockärmen. Och Captain Spaulding är inte helt oskyldig han heller.

Filmen är dedikerad till Dennis Fimple, då House of 1000 Corpses var den sista filmen han gjorde. Han dog av naturliga orsaker 23 augusti 2002 och han inte se filmen komma ut, eftersom den kom ut 2003 trots att den spelades in 2000.

Fredens.

Vad skulle du göra om dina föräldrar sålde din själ till Djävulen?

2008-06-14T12:18:00.008+02:00

När jag ändå är inne på det här med TV-serier måste jag bara tipsa om en till som går på torsdagar 21.00 - Reaper - som handlar om den 21årige Sam (Brett Harrison) som på sin födelsedag får reda på att hans föräldrar sålde hans själ till Djävulen (Ray Wise) innan han föddes. Nu måste han hjälpa Djävulen och blir prisjägare med uppdrag att fånga in förrymda själar som skall tillbaka till helvetet.

Serien är skitrolig och Sams bästa vän Sock (Tyler Labine) är den roligaste människan som vandrat på denna jord. Kanske.

Tredje avsnitter går på nästa torsdag och det är inte direkt så att man behöver ha sett de två första för att kunna förstå vad själva serien handlar om. Så kolla Kanal5 21.00.

Fredens.

Every day above ground is a good one

2008-06-01T23:42:00.011+02:00

På tal om TV-serier så måste jag nämna och ge en eloge till den bästa TV-serien som någonsin gjorts.

Six Feet Under.

Serien gick i 5 säsonger, från 2001 till 2005 och handlar främst, om döden. För att få det hela att låta lite mindre dramatisk så kan jag nämna lite mer utförligt, men ändå kort, vad den handlar om. Nathaniel Fisher (Richard Jenkins) driver en en begravningsbyrå med sin fru, Ruth Fisher (Frances Conroy), men när han som hastigast avlider på grund av att en buss kör över honom så tar parets söner Nate (Peter Krause) och David Fisher (Michael C.Hall) över. Efter någon säsong så får de även hjälp av Frederico Diaz (Freddy Rodríguez) som mycket snart blir delägare i firman. Till hjälp har de även den något den något destruktiva systern Claire Fisher (Lauren Ambrose) som egentligen borde försöka ta itu med sig själv mer än begravningsbyrån.

Serien som är skriven och regisserad av Alan Ball är full av svart humor och trasiga relationer i en totalt disfunktionell familj, och när dessa ska arbeta med varandra uppstår både drama och diverse intriger. Det som jag tycker om så mycket med Six Feet Under är att man i början av varje avsnitt får se hur personen som kommer in på begravningsbyrån dör. Det blir alltid som ett slags intro till varje enskilt avsnitt och gör att man får en mersmak om vad som kommer hända i varje avsnitt.
Att skriva om Six Feet Under är svårt för mig överlag, eftersom jag oftast inte vet vad jag ska säga om den. Främst på grund av att jag tycker att den är så fantastisk. Köp boxen och kolla själva.

Fredens.

Family above all

2008-06-01T23:00:00.006+02:00

Jag såg precis premiäravsnittet av The Black Donnollyes och det är helt klart ett hett tips för slappt TV-tittande på söndagars tråkiga kvällar.

Serien, på 14 avsnitt, skapad av Paul Haggis och Robert Moresco, handlar om 4 irländska bröder, Sean (Michael Stahl-David), Tommy (Jonathan Tucker), Jimmy (Tom Guiry) och Kevin Donnolley (Billy Lush) som bor i New York. De har svurit till varandra att leva efter koden "Familjen först". Men när de sakta men säkert blir indragna i New Yorks organiserade kriminalitet så blir allt lite, lite jobbigare än vad de hade tänkt sig.

The Black Donnollyes går på kanal5 (http://kanal5.se/) 22.00 på söndagar och är helt klart en uppskattad TV-serie.

Fredens.

We have to tape everything, Pablo. For fuck's sake.

2008-05-18T19:11:00.005+02:00

Den spanska filmen [rec], skriven och regisserad av Jaume Balagueró, gick upp på bio i Sverige den 11 april i år. Trots detta så är det tydligen inte så många som sett den eller för den delen hört om den, vilket är en förlust. Filmen har dock inte fått så bra betyg av varken Filmkrönikan eller Aftonbladet, det är egentligen bara SVD som har gjort den rättvisa och gett den ett helt okej betyg.

Filmen handlar om Ángela Vidal (Manuela Velasco) som är reporter för "While You're Asleep" som är ett tvprogram som hadlar om vad som händer på nätterna när folk sover. Just denna natt ska hon och hennes kamerakille Pablo (Pep Sais) filma vad som försiggår på en brandstation i Barcelona. Till en början händer ingenting och inspelningen är, för att vara helt frank, ganska tråkig. Ganska snart ljuder dock larmet och Ángela och Pablo är på väg med brandmännen till ett hus där det har hänt någonting. De kommer in och kameran rullar. Väl inne får de veta vad som hänt av två poliser som redan befinner sig i huset, de springer upp på rummet där det än så länge okända kaoset finns och möts av en äldre dam som står nerblodad i sitt nattlinne. När poliserna försöker hjälpa henne hoppar hon på en av poliserna och börjar äta av honom. Strax därefter slår dörrarna igen, hyresgästerna som fortfarande är kvar i huset får panik och nu får de klara sig bäst de kan. Allt de kan göra är att försöka överleva och filma allt.

[rec] är en ganska ovanliga zombiefilm. Jag vet fortfarande inte om man kan kalla den en zombiefilm men om man ska gå efter att människor beter sig som levande döda och äter av varandra så är det nog en ganska kort och bra förklaring. Den har trots all panik fortfarande en bra historia bakom och man blir rädd alternativt får kalla kårar av den. Ljuset är väldigt snyggt och en stor grundbult som gör att man faktiskt blir rädd är att Balagueró har lyckats fånga paniken som karaktärerna känner. Att hela filmen sen är filmad med en handkamera gör att det faktiskt känns som att det har hänt på riktigt, trots att man är fullt medveten om att det inte har det. När Pablo, mot slutet, blir tvingad att slå på mörkerseendet på kameran går man sönder.

Jag har inte blivit såhär rädd av en film på väldigt länge, så om du ska se den så gör det, som jag, helst ensam, i ett mörkt nedsläkt rum på natten. Det är inte roligt, men är man ute efter en skräckfilmsupplevelse så är man garanterad att få en. Räkna dock inte med några lyckliga slut.

Fredens.

Året är 2700

2008-05-02T12:28:00.006+02:00

Nu ska jag avslöja någonting som inte alla vet - jag är en sucker för robotar.

Walt Disney & Pixar har, enligt mig, bara gjort skit på senare tid. Jag vet, det är filmer för barn och dess föräldrar men ändå, Bilar, var ingen större hit. Nu släpper de Wall-E, den sötaste filmen någonsin.

"After 700 years of doing what he was built for - he'll discover what he's meant for. "

Wall-E handlar om, just Wall-E (Waste Allocation Load Lifter Earth-Class) som är en robot konstruerad för att samla ihop skräp. Alla människor har lämnat jorden och någon har glömt att stänga av den sista roboten - Wall-E. Nu är han ensam kvar och gör det han vet bäst, samlar skräp. Men med allt tid ensam på jorden börjar han tillslut bli ensam, men det löser sig nog, det också. Saken med Wall-E är att de animatörerna har lyckats ge honom en personlighet och känslor (vilket i och för sig är halva grejen) och därmed så blir hela filmen så söt så att ja, jag vet inte vad.

Jag har inte sett Wall-E (obviously) eftersom den har premiär i Sverige den 5:e september, fyra dagar efter att jag flyttat till England, där den naturligtvis går upp tidigare. Men jag hoppas på det bästa och tror att den fortfarande går i England när jag flyttat dit. Alla glada barn borde se den, det är mitt tips. Man får en helt annan medkänsla för micron när man använder den efter att ha gjort det.

Fredens.

I knew a guy who was dyslexic, but he was also cross-eyed, so everything came out right.

2008-04-20T11:55:00.007+02:00

Salomon: Do you love me?
Cassiday: Yes.
Solomon: Do you think I'm attractive?
Cassiday: No. You look fine just the way you are - skinny.

Att jag inte sett Gummo, skriven och regisserad av Harmony Korine, innan väljer jag att skylla på att jag var 8 år när den kom och att jag inte är bra på att leta upp filmer som inte kommer till mig automatiskt... ja, nog om det. Filmen är inspelad helt i Nashville, Tennessee och de flesta skådespelarna hade mycket lite, eller ingen erfarenhet av skådespeleri sen innan.

Gummo handlar om nåra personer i den lilla staden Xenia, Ohio. Xenia som fortfarande inte reparerats efter en tornado som drog igenom på 70-talet. Men framför allt handlar den om Solomon (Jacob Reynolds) och hans något år äldre vän Tummler (Nick Sutton) som har förvårndsvärt mycket tid att döda. Att döda vildkatter är deras största tidsfördriv och för pengarna de får för den simpla uppgiften köper de lim och blir höga för.

Det finns inte någon direkt handling i filmen, utan den handlar om Solomon och Tummlers inte direkt vanliga, vadragliga "äventyr". Förutom att sniffa lim och döda katter har de bl a sex med en mentalt sjuk kvinna med hennes mans tilltånd. Man får också träffa tre systrar Darby (Darby Dougherty), Dot (Chloë Sevigny) och Helen (Carsia Glucksman) som fördriver deras tid med att träna på att bli bra strippor. Utöver dessa 5 träffar man ett ex antal andra människor.

Det händer inte så mycket i filmen i sig, men det är de små detaljerna som gör den. Ett exempel på det är när man Solomon tar ett bad hemma hos sin mamma och äter på samma gång. Jag förstår bl a fortfarande inte om det är kalk i vattnet eller om det är Salomon själv som är så skitig så att vattnet blir svart. Hur hela senen är regisserad är genialisk, han tappar mat i vattnet och ser allmänt oberörd ut när hans mor shamponerar in hans hår. Intrycket man fått av honom innan och intrycket man får här gör helt enkelt att man inte direkt känner att han är den fräschaste människan på jorden. Man måste egentligen se den för att förstå hur man känner sig efteråt,

Fredens.
(En sak till bara; alla klipp som inte direkt "hör till" det man sett i filmen innan är autentiska.)

This island isn't in the human world; demons and whores are the only ones living here.

2008-04-20T00:22:00.008+02:00

Imprint är den 13:e och sista kortfilmen i den första säsongen av den amerikanska tv-serien; Masters of Horror, skapad av Mick Garris, för bolaget Showtime. Vad jag hört av Masters of Horror, så är det inte direkt någonting som den känslige ska sätta sig ner med en påse popcorn och titta på. Vad jag såg av Imprint kan bekräfta det. "Vad jag såg av Imprint" är dock fel ordval eftersom jag faktiskt såg alla 63 minuter av kortfilmen.

Filmen är regisserad av Takashi Miike, som bl a även har regisserat Ichi the Killer och handlar om den amerikanske journalisten Christopher som i mitten av 1800-talet reser omkring i Japan för att hitta sin livslånga kärlek Komomo som han övergav för flera år sen med löftet att komma tillbaka och föra henne med sig till Amerika. När historien börjar (för vår del) finner vi Christopher sittandes i en båt åkandes ut från fastlandet till en liten ö. När han närmar sig ön upptäcker han lik i vattnet som skoningslöst blivit utkastade. Det är nu man vet att hela filmen i sig inte kommer vara någon barnlek.

När han väl kommer till ön - där bara horor och hallickar bor börjar han fråga efter sin Komomo. Alla skakar på huvudet och har ingen aning om vem han pratar om och frustrationen börjar växa i honom eftersom han varit över hela Japan och letat efter henne. Han blir inte tillåten att åka tillbaka till fastlandet samma kväll utan får spendera natten på ön - självklart inte utan sällskap.

En av hororna, en svarthårig och i ansiktet deformerad kvinna gör honom sällskap. Efter några koppar Sake ber Christopher kvinnan att berätta om sitt liv, hennes liv som även omfattar Komomos död och hennes tragiska uppväxt.

Imprint är en härlig blanding av svek, tvillingsyskon på fel ställen, kvinnor som hänger upp och ned i tak och blir torterade (nålar under naglar, tända rökelser som bränner mot bröstvårtor osv), dvärgar, oväntad chockinsest, galna japaner, halvfärdiga foster och en kärlekshistoria som verkligen gick fel.

Det spelar ingen roll hur hårdhudad du är, du kommer må lite dåligt i magen av filmen och det är helt okej.

Fredens.

Update

2008-03-05T08:42:00.005+01:00

Jag ursäktar mig så gott jag kan för extrema förseningar. Orken har helt enkelt inte funnits, eller i alla fall inte hittats för att skriva på bloggen. Allt jag har gjort är att jag legat i en soffa, varit apatisk och kollat film, vilket är ett plus. Jag har säkert 10 filmer på lager som ska upp här, plus mina franska filmfavoriter som jag lovat fröken Ramsauer i säkert en evighet.

Jag återkommer inom kort.
Fredens.

Följ min blogg med bloglovin

"Chaos is a friend of mine"

2008-01-25T19:23:00.002+01:00

"All I can do is being me. Whoever that is."
- Bob Dylan

Bob Dylan är 66 år, och det är hög tid att vi hyllar någon som faktiskt fortfarande lever. So, vi tar 6 kända skådespelare och låter dem göra sitt bästa för att gestalta den levande legenden Dylan i olika tidsperioder av sitt liv. Vilka skådespelare bör vi tar då? För att detta inte ska bli allt för pinsamt så måste vi kanske ta några som vet vad de håller på med. Vad sägs om... Ben Whishaw? Killen som är mest känd för att ha spelat den psykotiske killen som inte luktar någonting i Parfymen. Christian Bale, måste vi ha med, ännu en psykotisk kille men denna gången i American Psyko. Heath Ledger är också klockren för jobbet, så har kvinnor och homosexuella män i alla åldrar någonting att sukta efter, vi minns väl En Riddares Historia och Brokeback Mountain (båda filmerna är dock fruktansvärt dåligta).

Det var tre.

Marcus Carl Franklin, kan säkert gestalta Dylan i ung ålder. Richard Geare, är ju alltid trevlig att ha med också (something for the ladies) Och... nu ska vi se, en till... Cate Blanchett? Ja, det blir kick ass. Verkligen.

Reporter: Jude! One word for your fans?
Jude: Astronaut.

Jag funderar fortfarande på om Todd Haynes tänkte såhär när han drog igång sitt projekt, sin hyllningsfilm Bob Dylan. Filmen heter "I'm Not There: Suppositions on a Film Concerning Dylan", och har biopremiär i Sverige den 8 februari. Jag har egentligen inte så mycket att säga om den, då jag inte har sett den, men jag tänker definitift återkomma med en recension när jag sett den. Från vissa hör jag att den ska vara ett mästerverk och i nästa sekund hör jag att den är förvirrande och långtråkig. Jag har ingen aning om någonting, allt jag vet om den är att den bygger på Dylans liv, men de fiktiva karaktärerna som spelas av de 6 skådespelarna som jag nämnde ovan påminner om hur Dylan levde i olika perioder i sitt liv. Filmen är alltså byggd på Dylans liv, men karaktärerna i filmen är fortfarande fiktiva personer.

Jag jag mycket väl tänka mig att den är skitbra och ville tipsa om den. Och som sagt, jag återkommer.

Billy the Kid: People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Course the more you live a certain way, the less it feel like freedom. Me, uhm, I can change during the course of a day. I wake and I'm one person, when I go to sleep I know for certain I'm somebody else. I don't know who I am most of the time.

Fredens.

Let's get down there and bend some metal

2008-01-15T18:14:00.001+01:00

När jag var mindre minns jag att jag och min äldsta bror alltid satt och tittade på inspelningar av ett program om teknade robotar som kunde förvandlas till bilar, and that's about it. När "uppföljaren" till den tecknade serien och filmen kom ut 2007 under det simpla namnet Transformers ville jag se den, men det blev av någon mystisk anledning inte så. Jag tror att jag undermedvetet visste att det skulle sabba den goda delen av min barndom, ungefär som TMNT, som också släpptes 2007 gjorde. B la för att de gjort Raphael dum i huvudet i stället för cynisk och charmant som han ska vara. Bastarder.

Jag ber om ursäkt för sidospåret,
Serien Transformers är en amerikansk serie som från början är baserad på en serie japanska leksaker som kunde transformera sig till olika... andra saker, från tillverkaren Takara Co., som grundades 1955. I piloten som sändes i USA -84 och i Storbritannien -85 får man se bakgrunden till varför, 4 miljoner år tidigare, de två transformersklanerna Autobots ledd av Optimus Prime och Decepticons, ledda av Megatron crashar på jorden.

I serien får man sedan följa hur de goda Autobots och de onda Decepticons, väcks till liv igen, börjar transformera och tar upp kampen mot varanda. Ett ex antal till robotar (och människor också, för den delen) blir indragna i kampen och varje gång Optimus Prime dör slutar jag andas. Uh, sorry, did I spoil the fun?

Till alla er som har sett filmen från 2007 - skit i den och kolla på serien.
Till alla er som inte sett filmen från 2007 - skit i den och kolla på serien.

Transformers the Cartoon är, för mig, en surrealistisk förälskelse som aldrig kommer släppa.
Fredens.

2008-01-06T19:56:00.001+01:00

Om 10 minuter börjar det.
Programmet som både män och kvinnor är hysteriska över.
"Nu kan vi äntligen se på TV samtidigt!" ljublar de allt för olika paren i villorna i Gärdet.

Vart händer det?
På TV3, 20.00...

Victorias Secret Fashion Show 2007
"Den bästa modeshowen i världen"

Dessutom ska Heidi Klum och Seal uppträda.
Heidi Klum och Seal som är det coolaste kändisparet just nu.

Fredens.

You're in a merry mood today, Mr. Todd.

2008-01-06T18:19:00.002+01:00

Jag vet, ni älskar Tim Burton, det gör jag med, men när ska folk inse att både The Nightmare Before Christmas och Corpse Bride är överskattade och att Edward Scissorhands faktiskt är rätt uttjatad? När ska vi också inse att Burton är jävligt partisk? Vi blir inte förvånade när hans fru Helena Bonham Carter är med i en av hans produktioner åter igen, och inte heller när Johnny Depp "chokerande nog" får huvudrollen i en till av Burtons filmer, men Depp är ju snygg, så det klagar vi inte på, eller hur?

Jag hade tröttnat på Burton på grund av att han inte har gjort någonting nytt på länge och det faktum att ingen ser det fantastiska i Burton's Beetle Juice (1988), Ed Wood (1994), Big Fish (2003), men framför allt, föregångaren till alla Burtons filmer, kortfimen Vincent (1982) gör mig också lite smått irriterad.

"He likes to experiment on his dog Abacrombie, in the hopes of creating a horrible zombie. So he and his horrible zombie dog, could go searching for victims in the London fog."

Men så får jag det slängt i ansiktet på mig när jag väl insett att Burton inte är någonting att ha - självaste Tim Burton har tagit sig i kragen och gjort nåonting annorlunda, med den gamla musikalen Sweeney Todd: The Demon Barber of Flat Street. Tim Burton en musikal, det trodde jag aldrig. Jag kan dock inte begära för mycket, för Burton verkar att göra nya saker vara i samma gangre som att sluta röka (man tar ett steg i taget), då både Johnny Depp och Helena Bonham Carter är med i denna filmen också, och båda två har huvudrollerna. Men det är klart, detta är ett osäkert kort för Burton, han kanske behöver sina två musor som a good luck charm?

Jag vet inte.

Bodwaymusikalen är byggd på huvudkaraktären Benjamin Barker, som blir förvisad från London och lämar sin fru och dotter efter sig. När han flera år senare kommer tillbaka öppnar han en barberarbutik i London under indentiteten Sweeney Todd och är ute att hämnas på alla som förvisade honom.

"I've never had dreams, only nightmares."

Kritikerna säger att de "sjunger aldeles för mycket" i filmen, vilket jag inte riktigt förstår varför man klagar på då det är en musikal. Annars ska filmen rent stilmässigt vara en film i gammal kär Burton-anda och en av höjdpunkterna i filmen ska tydligen vara när Depp sjunger en kärlekssång till ett rakblad.

För övrigt sägs det att Burton håller på med förberedelserna till hans egen version av Alice i Underlandet, som ska bli som Alice i Underlandet "är tänk att vara" - en mörk saga där död är en återkommande faktor.

"The adventures of a young girl, Alice, who falls into a magical world full of strange characters and darkness behind every corner."

I can't wait.
Fredens.

Stand back boy! This calls for divine intervention!

2008-01-06T01:26:00.001+01:00

Är du, som jag, en av dem som tycker att dina föräldrar är totalt blåsta i huvudet i mellan åt? Visst, vi älskar dem, självklart, vad annars? Men kan de inte sluta dra de där kassa skämten framför våra vänner och sluta bli så hysteriska över små petittesser?

Jag tycker vi ska sluta klaga, för Lionel Casgrove (Timothy Balme) har varit med om allt. Hans mamma, Vera Casgrove (Elizabeth Moody) är, bokstavligen talat, en seg jävel.

Inte nog med att Vera kräver att Lionel ska göra allt åt henne, hon blir biten av en så kallad 'rått-apa' när hon förföljer sin son till ett zoo i stan, hon äter upp hundar, grannar, vänner och bekanta. Till historien hör naturligtvis också att att hon blir smittad av... rått-apan, dör och återuppstår.

"- Your mother ate my dog!
- Not all of it!"

Peter Jacksons Braindead från 1992 är den mest underhållande zombiefilmen någonsin. Visst, animationerna kunde varit bättre. Visst, Jackson kunde tänkt på att gräsklipparen som används i filmen inte fanns på Nya Zeeland 1959, men det gör ingenting. Det är zombieslakt på högsta nivå och humorn slår i taket. Braindead ligger verkligen på topp3 för de bästa zombiefilmerna någonsin.

"I kick arse for the Lord!"

Fredens.

Nyheterna

2008-01-03T22:04:00.002+01:00

Härligaste kommentaren från TV idag:

"...och ja, om jag får gissa lite kvalificerat så tror jag att det kan vara så."

Black Books

2008-01-03T00:09:00.003+01:00

Jag är inte mycket för brittisk humor, tyvärr. Britter har en tendens att gå lite för långt, sådär lite för långt så att det blir Jim Carrey över det hela, jag har inte mycket för Jim Carrey heller. Jag tycker inte om Little Britains kiss och bajs-humor, jag hatar Notting Hill och jag kan möjligtvis lida mig igenom Moty Phyton men bara i absoluta nödfall och om jag får någonting för det.

Och så, får jag nys om Black Books. Jag dog av käkont och skrattkramper. Seriens huvudkaraktär Bernard Black (Dylan Moran) äger ett bokantikvariat. Där sitter han, röker, dricker vin och om någon över huvud taget vågar sig in så beter han sig som en total idiot för att han är salong hela tiden.

Vad jag vet har aldrig serien köpts in till Sverige, vilket är synd. De tre säsongerna gick på brittisk tv 2000 -04, men har inte fortsatt sändas.

"Millwall, thats the one! Do you know this chant?
Millwall, Millwall, you're all really dreadful and all your girlfriends are unfulfilled and alienated"

http://www.dylanmoranrules.com/bookspage.htm

Fredens.

W.K.W

2008-01-02T19:52:00.001+01:00

Den glasögonprydde snubben på bilden är; mannen, myten, legenden - Wong Kar Wai. Jag kan nog inte tänka på en annan människa som jag tycker är mer inspirerande. Med sin bas i Hong Kong har filmregissören skrivit och regisserat flera av Asiens mest fantastiska filmer. Bland dem finns bland annat:

2046
In the mood for love
och den senaste produktionen som planeras komma ut tidigast 2009 - The Lady From Shanghai.

Detta är dock inte ens en handfull av alla filmer han har haft någonting att göra med. W.K.W matar ut filmer som en kopieringsapparat på uppåttjack och kommer inte sluta på ett bra tag.

Fredens.

"It's better to help people than garden gnomes."

2008-01-01T17:55:00.001+01:00

För ungefär 9 år sen satte sig regissören Jean-Pierre Jeunet och den alltför underskattade manusförfattaren Guillaume Laurant ner och skrev ett manus till en film. Manuset fick arbetsnamnet Amélie des Abbesses.

Den smala filmen kunde floppat då Jean-Pierre Jeunet faktikt var regissör till den. Jeunet hade aldrig gjort något riktigt bra och var mest känd som regissör till Alien: Resurrection från -97. Filmen fick dock en chans och Audrey Tautou knep rollen som Amélie. Namnet Amélie des Ambbesses gav dock aldrig filmen någon rättvisa och namnet ändrades på orginalspråket till Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain. I Sverige känner vi dock till den som Amelie från Montmartre, som kom ut i Sverige 2001.

Filmen handlar om Amélie Poulain (Audrey Tautou) som, som liten får uppleva en hel del traumatiska upplevelser. Hennes far, Raphaël Paoulain (Rufus), tar aldrig i sin dotter och den enda kontakten de faktiskt får är när han läkarundersöker Amélie. Kontakten gör att den lilla Amélie blir nervös och hennes hjärta slår snabbare, vilket gör att hennes far tror att dottern har ett hjärtfel. Hon tillåts därför inte gå i skolan och hemskolas av sin nervösa mor, Amandine Poulain (Loretta Cravotta) och ovanför detta så dras familjen med en självmordsbenägen kaskelott.

"Amelie has one friend, Blubber.
Alas the home environment has made Blubber suicidal."

Amélie växer trots allt upp och flyttar till Paris, där hon dock lever i sin egen lilla värld. En dag får hon den chockerande nyheten om Lady Dianas död och hon tappar en kork till en flaska i golvet. När hon börjar leta efter den hittar hon bakom en lös keramikplatta ett gammalt skrin med ett barns leksaker från 50-talet. Hon bestämmer sig genast att försöka hitta ägaren till skrinet och om han blir rörd över att hon ger tillbaka det ska hon alltid hjälpa människor.

"Life's funny.
To a kid, time always drags.
Suddenly you're fifty.
All that's left of your childhood... fits in a rusty little box."

Det är tre saker som gör Amélie från Montmartre fantastisk, och dessa tre saker är också de primära anledningarna till att Amélie från Montmartre var nominerad för 9 Oscar®, 7 BAFTA Film Awards varav 2 vunna, 14 César varav 4 vunna. Sammanlagt vann den 51 priser och var nominerad till 46 till.

Dialogen, ljuset och musiken.

Som nämt ovan, Laurant är helt klart underskattad, han har skrivit manus till några av Frankrikes bästa filmer och det är ingen tvekan om att dialogen i filmen är oersättlig. Någonting som man inte kan ta ifrån Jeunet's Alien: Resurrection är att han verkligen lyckats med ljuset, och så även i Amélie från Montmartre. Och sist; musiken. Kompositören Yann Tiersien's visor är ovärdeliga för att föra fram känslan i filmen.

Jag vet att Amélie från Montnartre snart är 7 år gammal. Men den får inte glömmas bort och människor behöver en påminnelse om att den faktiskt existerar ibland.

"One person can change your life forever...
She'll change yor life"

Fredens.