New toys!

Den 27 augusti har filmen många människor har väntat en halv evighet på; Toy Story 3. Jag är sinnessjukt pepp men kan för tillfället stilla mig med några fantastiska klipp på Barbie's Ken. Det är genialiskt, om jag får säga det själv.

Snutjävlar...

Alltså. Kompisar. Punkspark, (skriven av Anna Potter och Johan Löfstedt) kortfilmen från 2007, går på SVT1 ikväll. Den handlar om några småpunkare som inte har råd att åka på festival så de smyger in med en scen och resten som de behöver på en rikemanstomt för att fixa en egen. Själva ägarna till tomten är som tur är inte hemma. Tror de. Den välbärgade pappan (Magnus Mark) i familjen upptäcker dem men tillåter ändå av någon anledning festivalen att fortgå och hjälper till och med till.

Punkspark är en av de mest naiva och söta och sämsta filmerna i hela världen. Sådär SVT-gulligt och så värd att slösa ut en halvtimme på.

Don't you know tricks are for kids?

Kids, regisserad av Larry Clark och skriven av Harmony Korine är en kultrulle från 1995 som alla borde se och ha hemma i filmsamlingen. Jag tänker inte skriva så mycket om den utan låter den helt enkelt tala för sig själv. Det är nämligen väldigt lätt att avslöja alldeles för mycket om den när man börjar skriva om den.

"Condoms don't work. They either break, or they slip off, or they make your dick shrink. Nah, but you still gotta use em, yo. At least I did once."

Vad jag kan säga är att den utspelar sig under en dag på Manhattan i mitten av 90-talet och cirkulerar runt en grupp ungdomar (spelade av; Chloë Sevigny, Leo Fitzpatrick, Justin Pierce, Harold Hunter och Rosario Dawson) som inte har någonting bättre för sig än att slåss, knarka och ligga med varandra.

I Kids gör bland annat Chloë Sevigny sin debutroll och filmen var mycket kontroversiell när den kom ut efter som den behandlar ämnet HIV och AIDS. Se den nu!

Är inte speciellt förtjust i varken Aliens eller Predators.
Men ja, det här tackar man ju knappast nej till.

Bilder från nya Robert Rodriguez-producerade Predators har uppenbarligen läckt på internet. Varsågod, jag ger er en kladdig Adrien Brody. Vilket är mer intressant än någonting annat.

Damn good coffee!

Vet ni vad?
Onsdag den 30 juni börjar Kanal9 visa David Lynch's kultserie Twin Peaks från början. Så sitt bänkade nästa onsdag 22.45! Det får inte missas. Om man inte är i Norge då.
Som jag.

I saw a guy in a dress talking about living forever

För ett tag sen fick jag ett tips om Teenage Dirtbag. Jag fick en lös beskrivning om att den handlade om en tjej och en kille. Ni vet, boy-meets-girl-grejen. Highschollrulle. Indiebudget. Sådär. Jag blev skeptisk men lovade att jag skulle se den. Said and done.

Teenage Dirtbag är skriven och regisserad av Regina Crosby (och vad hon gjort innan kan man läsa här) som också spelar Thayer Mangeris (Scott Michael Foster) lillasyster Jeannie i filmen. Thayer är den bråkiga killen på skolan med ordentliga problem i hemmet. När han sista året i skolan hamnar bredvid Amber (Noa Hegesh) i två klasser - vilken kreativt skrivande är en av dem - blir han nog mer besatt av Amber än någonting annat. Efter en del mer eller mindre tappra försök får Thayer ändå äntligen kontakt med henne. De lär känna varandra med hjälp av ett block och dikterna de skriver i kreativt skrivande, men kan och vill inte prata med varandra utanför lektionerna.

"You're so beautiful, love. I grind you into a fine, soft powder and inhale you... Lick you off of my fingers."

I Teenage Dirtbag händer det inte speciellt mycket. Men man sitter ändå som klistrad från början till slut och filmen kryper under huden på en. Den är fruktansvärt rå och den värdelösa produktionen och fantastiska soundtracket hjälper nog till en hel del.

Rise, and rise again. Until lambs become lions.

Spänningen stiger på en av Oslos alla Kinos. Kommer man kunna göra något mer av det utpumpade ämnet Robin Hood? Kommer Russel Crowe vara lika gubbhunkig som vanligt? Lyckas Ridley Scott med en ny Gladiator?

Jag var inte en av dem som undrade. Jag hade egentligen ingen aning om vad Robin Hood hade att komma med eftersom jag i princip bara sett filmpostern och skrattat åt den menlösa hästen. Vad den hade att komma med visade sig senare.

"What has eighteen legs and isn't going anywhere?"

Ridley Scott's tappning av Robin Hood, handlar om Robin Hood innan han blev laglös och bodde ute i skogen i kojor med Marion (Cate Blanchett) och Broder Tuck (Mark Addey). På den här tiden hette Robin Hood; Robin Longstride (Russel Crowe) och drev runt i krig i världen under England och King Richard The Lionheart (Danny Huston). I ett krig i Frankrike - där historien börjar - dödas King Richard oväntat och England drar sig tillbaka. Robin Longstride och hans vapendragare, som tidigare hamnat i knipa och en elak version av straffstock, lyckas fly med kungens krona och ta sig över till England. Under skyddat namn - Sir Robert Loxley - måste han efter överlämnandet av kronan ta sig till... gissa tre gånger.
Right! Nottingham!


I Nottingham träffar han Marion och Sir Walter Loxley (Max von Sydow) och nu börjar vi se en skymt av den Robin Hood vi känner igen sen länge. Problem uppstår med när Prince John (Oscar Isaac) kommer till makten efter sin bror och börjar dra in skatter.

"Well played! A bit, a bit rash, well played nevertheless."

Den här filmen är ostig. Det är den. Det kan man absolut inte komma ifrån. Jag tycker om den, men älskar den inte. Och ja. Den är jävligt ostig. Någonting jag verkligen tycker om är att alla skådespelare pratar franska när de är i Frankrike, med fransmän då alltså. Men det är ju fortfarande en Hollywoodrulle vi snackar om så när det börjar bli lite knivigt med franskan går de över till engelska igen. Men på ett himla bra sätt, i och för sig.

Så för att avsluta och svara på de obesvarade frågorna; Filmen är intressant för att man har lyckats få ut något nytt av det utpumpade ämnet Robin Hood men det är inte alls någon ny Gladiator och Russel Crowe åldras inte direkt med värdighet.

Why is a raven like a writing desk?

Får två år sen skrev jag - mer lungt och sansat än vanligt - om hur förvånad jag var över att Tim Burton gjorde något nytt och hur jävla 'pepp' jag var på Alice i Underlandet. Det kan man läsa om här. Nu - såhär - två år och en hel massa filmer senare sitter jag här med skam i blick och har sett filmen. Något som jag ett tag vägrat göra. Men jag kan ju faktiskt inte springa runt och hata saker oprovocerat.

"Off with their heads!"

Vad jag har förstått så ville Tim Burton göra en Alice i Underlandet med mer djup än tidigare. Inte bara en Alice som springer runt och träffar på märkliga varelser och personer. Om han lyckas eller inte får man avgöra själv. Den nya tappningen av Alice i Underlandet - som är en mix av både Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet - börjar i London 1980 där vi träffar en flicka som drömmer om konstiga saker och naivistiskt tror att hon håller på att bli galen. Innan man vet ordet av har Alice (Mia Wasikowska), växt upp med samma dröm, åkt häst och vagn till en rödhårig friare med tarmproblem (Leo Bill), sett den välkända vita kaninen (Michael Sheen), ramlat ner i kaninhålet och hamnat i Underlandet.

Väl i Underlandet träffar Alice bekanta ansikten. Hon intalar sig konstant att hon har somnat och medan Hattmakaren (Johnny Depp), Den Vita Drottningen (Anne Hathaway), Cheshire-katten (Stephen Fry), Haren (Paul Whitehouse) och Absolem (Alan Rickman) försöker övertala henne om att hon är den enda som kan rädda Underlandet försöker hon hålla sig undan från Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter), Stayne (Crispin Glover) och den goda blodhunden Bayard (Timothy Spall) som har hamnat i klistret.

"- Have I gone mad?
- I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."

Det finns - otroligt nog - både bra och dåliga saker i den här filmen. Jag som trodde att den skulle vara uteslutande dålig har blivit överraskad men inte överväldigad. Det finns en del godbitar i Tim Burtons Alice i Underlandet. Faktiskt. En av dem är relationen mellan Alice och Hattmakaren, en annan är Haren som är helt sinnesförvirrad och totalt fantastisk. Christopher Lee som lägger rösten till Jabber-baby-wocky.

I det stora hela så är inte filmen någon höjdare. Jag kan tycka att den rent visuellt lätt blir lite för mycket och det finns inget mer djup i den än att Alice är där för att göra någonting. Allt som var djupare med Alice i Underlandet innan är bortskrapat och det är mest Alice som är i Underlandet på uppdrag. Om jag inte riktigt kan tycka om den handlar om att halva filmen är animerad, att det är Tim Burton som regisserat och att han aldrig kan släppa sina två favoriter eller att Avril-jävla-Lavinge har gjort den officiella låten till filmen vet jag inte. Har man sett den en gång så har man sett den. Och sen är det bra med det.

"All this talk of blood and slaying has put me off my tea."

Någonting som jag älskar är att filmvärldens äckel Crispin Glover är med och spelar Den Röda Drottningens högra hand och gör det så jävla bra. Det finns ingen som är bättre än Crispin Glover på att spela sliskig. Och, naturligtvis! Det ohämmade flörtandet med Beetlejuice i en av slutscenerna.

Tycker man om Alice i Underlandet så ska man se den.
Ska man se den mer än en gång?
Nja.